Året 2012 bara flög förbi och många gånger kändes det som att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Det var ett år av förändringar på många sätt. Nu såhär i början av 2013 blir det oundvikligen att jag samtidigt som jag funderar över hur detta året kommer att se ut så tänker jag tillbaka på året som gått och var jag befann mig känslomässigt för ett år sedan...

 

För att smyga tillbaka in på slutet av 2011 så tog jag mig ur ett treochetthalvt år långt förhållande som under stora delar inte var bra men som jag av någon anledning hade svårt att ta mig ur. Självklart var det inte bara dåligt, men såhär i efterhand är det lättare att komma ihåg allt det negativa eftersom det satt starkast spår. Till slut efter mycket stöd från nära och kära samt ett löfte till mig själv att fokusera på vad jag mår bra av så blev jag fri... och det kanske låter hårt, men det var just så jag kände mig: FRI. Men det var bara början på en lång resa för att hitta mig själv. Jag utvecklas hela tiden och för varje månad som går kommer jag ett steg närmare mitt mål, men det är ändå en lång väg kvar. Utan mina underbara vänner hade jag inte varit där jag är idag. Mitt självförtroende och min självkänsla är tusen gånger bättre än vad den var för drygt ett år sedan. Trots det är den väldigt låg förutom i situationer då jag känner mig hemma. Det kommer fortfarande många stunder då det förflutna gör sig påmint och jag sjunker återigen mot botten. En doft, en rörelse, en låt, ett ansikte och allting kommer över mig på en sekund. Jag vill inte leva i det förflutna, jag vill leva i nuet och se fram emot kommande tider, men det är inte alltid lätt. Slutet på året bestod av många fester tillsammans med de bästa! Många trodde nog att jag bara försökte fly tillvaron, när jag i själva verket gjorde tvärtom. För en gång skull kunde jag festa och umgås med mina underbara vänner hur mycket jag ville och tillsammans med dem mår jag som bäst. Dansa är dessutom den bästa terapin jag vet... dansa hela natten lång med hög musik och dunkande bas! Det finns nog inget bättre sätt att avreagera sig på.

 

Ett av de största stöden som fått mig dit jag är idag är Lucas, som jag träffade strax efter uppbrottet. Vi startade som vänner och han kom att betyda väldigt mycket för mig. Han (tillsammans med många andra) fick mig att börja tycka om mig själv igen och inse att jag var värd något och att allt med mig inte var fel, vilket jag trodde efter att ständigt höra det. Det är en av de sakerna som är svårast att bli av med. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag först och främst alla "fel" fast sakta men säkert börjar jag istället lära mig att se positiva saker med mig själv och att många saker som jag fått inpräntat faktiskt inte stämmer. Efter några månader blev Lucas och jag tillsammans och tiden med honom skulle jag inte byta mot något. Framåt slutet började dock våra olikheter att komma ikapp oss och förhållandet höll inte. När han först gjorde slut blev jag helt knäckt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det kändes som att någon ryckte bort mattan under fötterna på mig, vilket på ett sätt var sant. Min trygga värld som jag byggt upp rasade som ett korthus... Så här i efterhand var det ändå bra att han gjorde slut. Jag hade börjat förlita mig så mycket på honom för att må bra, när jag i själva verket måste lära mig att må bra själv för att kunna må bra med någon annan. Det som slog mig var att det inte längre var en självklarhet att personen som hjälpt mig resa mig ur skiten och fått mig att må bra igen plötsligt inte skulle finnas kvar vid min sida. Även att vi skulle fortsätta som vänner så är det inte samma sak. Men jag hade samtidigt inte velat fortsätta vara tillsammans såhär i efterhand och inser att det vi hade var över långt innan det faktiskt tog slut.

 

Sammanfattningsvis så är jag otroligt tacksam för alla som hjälpt mig att återuppbygga mig själv igen under det gångna året och även stöttat mig dessförinnan. Jag vore ingenting utan er <3