Vila i frid <3
I fredags var det då dags för ett sista farväl... ett sista farväl av någon som betytt enormt mycket för mig under min uppväxt. Hon startade som min dagmamma men slutade som en nära vän. På många sätt såg jag henne som den mormor jag aldrig fått växa upp med. Hon fanns alltid där om man behövde prata eller bara ville ha lite sällskap. Hon lyssnade alltid och kom med kloka råd. Men mest av allt ville hon att man skulle må bra och vara lycklig.
Jag fortsatte "gå hos henne" högstadiet ut i princip, även om det inte var lika ofta de sista åren. Jag brukade åka ner dit och plugga när ingen var hemma eller hjälpa till med de yngre barnen som gick hos henne jsut för att jag tyckte det var så kul.
Även efter att jag slutat som "dagbarn" fortsatte jag ändå att hälsa på lite då och då när jag var hemma och gick alltid dit med en blomma när hon fyllde år. Ibland tittade jag in helt spontant när jag var ute på promenad för att se om hon var hemma. Ofta hittade man henne påtande i trädgården så man stannade upp en stund.
De senaste åren har det varit tipspromenad varje lördagsmorgon nere i byn, vilket mamma och Mary alltid gick tillsammans och varje helg då jag var hemma följde jag med för att få träffa Mary. Vi pratade ifatt om det vi missat sedan sist. Jag minns hur glad hon verkade över att jag träffat någon och när hon sa att hon såg fram emot att träffa honom... det känns tufft att hon aldrig kommer kunna göra det.
Begravningen var så himla fin. Kyrkokören (som hon varit med i sen den startades) sjöng vilket kändes självklart efter all tid hon lagt ner där. Gruvebäck sjöng solo, vilket jag tror att hon njöt av där uppe i det blå eftersom hon älskade hans röst. Tårarna ville inte sluta rinna och när det var dags för att gå fram och ta farväl såg jag knappt att sätta den ena foten framför den andra. Det blev svårt att andas och det kändes som om jag skulle få en astmaattack. Allt blev så skrämmande verkligt. Kön fram där man såg en efter en ta farväl och sakta gå tillbaka till bänkarna med tårarna strilandes över kinderna. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för hennes egna barn och små barnbarn som knappt kan förstå vad som hänt. Jag är bara så himla glad att hon hann se dem eftersom jag vet vilken lycka de gav henne.
Vi var 120 personer i kyrkan för det sista avskedet och mottagningen efteråt var vi 95 stycken. Prästen läste upp alla hälsningar bland de inskickade bidragen till hembygdsgård mm. Det tog en bra stund och tårarna steg återigen i ögonen. Det var så himla fina hälsningar, även bland blomsterarrangemangen. Men när man tänker tillbaka på denna underbara människa med ett hjärta av guld så förväntar man sig absolut inget annat ♥ Hennes supergoda kakor som hon bakade till allt och alla. Hennes glada skratt och kloka ord. Alla åren jag gick där som dagbarn och alla gånger jag varit tillbaka där sen dess. Hon slutade aldrig vara min dagmamma men på senare år blev hon även en väldigt nära vän. Saknaden är enorm och det kommer alltid att finnas ett tomrum efter henne.
Vila i frid älskade Mary ♥
//M.
Kommentarer
Trackback
