Du gjorde mig så lycklig att ja sväva högt upp bland molnen, men sen med några ord fick du mej att falla hejdlöst igen o mina vänner blev min fallskärm..

Jag tror inte jag orkar med pressen : / varför kan du inte bara förstå?

Tycker om dej så himla mycket!

Hatar ovisheten, hatar all undran, hatar alla frågor som cirkulerar i mitt huvud..
Ibland känns allt så bra, men sen plötsligt så fel..
Allt är väll ändå mitt fel :/
Vet inte hur länge till ja kommer orka :'(

Idag skulle ju då morfar ha blivit 81 år om han levt.. Fattar fortfarande inte att han är borta.. Känns så konstgt att ja aldrig mer kommer få krama honom, åka o hälsa på honom, känna lukten i hans hus (som jag inte alls tyckte om men som jag saknar något förfärligt !) .. Aldrig mer =/ och jag vill inte behöva åka förbi hans hus och veta att hans inte längre finn där inne, och att det nu bor någon annan där som gjort om allting..

och så saknar ja älsk med på samma gång.. kan de bli bättre eller?  jo de kan de, för har inte skrivit geografiuppatsen tills imorrn heller,, som om ja kunnat focusera på det idag.. knappast.. tänkte inte så långt när ja planerade att göra den idag..


//M

*~* sad but true *~*

igår åkte jag hem med 10.53 bussen för att kunna gå på Kerstins begravning. Det var nära att jag inte kom med bussen för att jag är så klantig. Jag tänkte inte på att det var fredag så jag hade bara fritidskortet med mig. Eftersom jag skulle på begravningen med så hade jag tagit min svarta kappa så den hade jag inga pengar i heller. Men busschauffören var snäll och lät mig åka med ändå, snacka om tur! Skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade missat begravningen bara för att jag hade glömt värdekortet.

Väl i viken sen så gick jag upp till dagis och lämnade väskorna. Sedan gick ja ner till mitt i vika och köpte sallad :D de godaste som finns alltså. Varje tillfälle jag får att äta i viken så går ja dit, det är ett som är säkert! Väntade sedan på att mamma skulle sluta och sen åkte vi hem och bytte om till begravningen. Det var pappa, mamma, farmor och jag som åkte, Danne ville inte följa med. I kyrkan var det jättefint dekorerat med rosor och andra fina blommor. Fyra vackra handbuketter med en röd ros och små vita blomster väntade på oss innanför dörren. Det kändes konstigt att gå in i kyrkan och sätta sig bland en massa människor jag knappt träffat, vissa hade jag nog inte ens träffat. Med tanke på att vi inte känt Kerstin så jättelänge var det ju inte så konstigt.

Själva begravningen var jättefin och prästen höll ett jättefint tal om Kerstin. Det var en solist som sjöng Flyttfåglar och It's time to say goodbye, det var jättefint. Det var också trumpet- och orgelspel, ännu vackrare. Så fort trumpeten började spela kände jag hur tårarna började rinna. Jag kom att tänka på morfars begravning då en lokal trumpetist spelade under begravningen och det var så himla fint. Jag kunde inte gråta på morfars begravning men nu grät jag destomer. De andra i kyrkan tyckte säkert att det var konstigt att jag som knappt kände Kerstin grät så mycket, men det var lika mycket, eller mer, för morfars skull som tårarna kom.

Det är nästan två år sedan morfar dog nu men jag tänker fortfarande på honom nästan varje dag. Vissa dagar mer än andra. Som när kag dammar tillexempel. Det låter säker konstigt, men jag har två stora, bruna, prydnadsälgar som var morfars och första gången jag dammade dem trillade det ur ett kort. Det visade sig att älgarna varit en födelsedagspresent till morfar. I kortet stod det hur de tackade honom för all hjälp han alltid gav dem, och det var sådan morfar var. Han tänkte alltid på alla andra före sig själv och framåt slutet gjorde han allt för att hjälpa andra, trots att han knappt kunde hjälpa sig själv. Och när jag tänker på hur stark han tvingades bli efter mormors död blir jag ännu mer stolt över honom. För mormor hade skött om allting i hushållet, men efter hennes bortgång så lyckades morfar klara ut allting. Han gick en matlagningskurs och blev en hejare på att laga mat. Innan mormor gick bort kunde han knappt koka ett ägg. Men nog pratat om det nu. Annars börjar jag bara gråta igen..

Efter Kerstins begravning åkte alla hem till Bror för begravningskaffe. Det var faktiskt riktigt trevligt, och Eva hade gjort jättegott fikabröd som vanligt :) Det var först smörgåstårta, sedan kaffe och tårta (någon nötbotten och sedan någon smet med ägggula, vaniljsocker och annat och överst grädde), den var faktiskt jättegod, och jag brukar itne tycka om tårta, sedan var det två sorters kakor också som jag itne vet vad de heter, men de var jättegoda de med. Åker ni till Marias Hus och handlar någon gång kan jag verkligen rekomendera att ta en fika i Evas café.

Jag trodde inte vi skulle bli kvar så länge hos Bror men vi åkte inte hem förrän vid 7-tiden. Jag kände mig helt slut. Det var nästan så jag kunnat gå och lägga mig direkt när vi kom hem, men så blev det inte. Kollade på Let's dance me familjen och käka chips xD Det måste bli slut med alla onyttigheterna nu, jag har börjat gå upp i vikt :S och det vill jag inte.

Danne skulle upp och jobba imorse så vi bytte sovplats igen. Han sov hemma i min säng ochgjag sov i hans hus på andra sidan vägen. Bara för att min säng är mycke skönare (och större^^) än hans xD Lite ologiskt egentligen att jag har 1,20 säng och han bara en 90 säng ^^ men men :P It's his lost. Nu är det väll dags att gå hem snart för mamma ville tydligen ha hjälp inför ikväll =/ jag som hade tänkt göra samhällsuppgiften nu i helgen så jag blir ledig på lovet sen, men inte då! Det är viktigare att jag hjälper henne fixa iordning till hennes jobbarkompis och hennes man kommer ikväll. Och visst ska det bli kul och träffa dem med tanke på att jag också känner dem. Jag hade Agneta som lekisfröken tillsammans med mamma och vi har köpt Molle ifrån dem så att. Vi brukade umgås rätt mycke förr och jag "lekte" med deras yngsta dotter (två år äldre?).

Aja,, nu är jag hungrig me så att,, vill ha frukost ^^



//M.

*~* Vila i frid Kerstin Hanberg *~*

saknar det vi hade,, då när vi kunde prata i evigheter ,, om precis allting.. glömde tid o rum,, allt som fanns i mina tankar var du.. sedan kom den där oförglömliga kvällen,, kvällen ja alltid kommer minnas med ånger,, kvällen som förstörde allting.. ingenting blev någonsin sig likt efter det. mellan oss fanns en osynlig vägg, en vägg som hindrade oss från att ge allt som förut. Ibland förstår man inte vad man har förrän man förlorar det. Så var det för mej nu. självklart visste jag hur ja kände, men inte hur starkt och egentligen hur mycket.. tror det var samma sak för dej, eller möjligen visste du men itne jag. förstår inte hur jag någonsin kunde tvivla på dej. Däremot vet jag hur mycket du betydde för mej,, och hur mycket du fortfarande betyder för mig, trots att jag önskar att det inte vore så. För det vi en gång hade finns inte längre kvar och det kommer aldrig mer igen. "One's a trust is broken.." Det räcker inte alltid med känslor, det finns så mycket mer som spelar roll. dessa saker fanns men finns nu inte längre...